Ingen bebis i sikte

Då lilleman valde att ankomma världen en vecka för tidigt, trodde vi att även denna knodd skulle välja samma väg. Men bebisen verkar ha det alldeles för bra där inne i magen. Tänker mest på min sambo som har foglossning och nog önskar att bebisen skulle kommit helst igår. Lite tänker jag på mig själv också. Det börjar dra sig mot de veckorna i månaden som jag jobbmässigt har det som tuffast och då det finns saker jag inte kan lämna över till någon annan. Självklart inser jag att jag inte ens borde tänka på detta, men det gör jag. Vill kunna fokusera fullt ut på min familj och den nyanlända familjemedlemmen. Hur går tankarna för alla andra pappor där ute? Kan de stänga ute jobbet?

Svettigare än ett träningspass

Till följd av att sambon är höggravid och inte ens längre känner för att springa i affärer, fick jag och lilleman ett uppdrag. Nu när han börjat förskolan på nytt, saknas det så klart lite ytterkläder till våren. Mössa, regnvantar och vantar av tunnare format skulle inhandlas.

Efter att han kört ett första varv genom affären (enda sättet att se honom var genom galgarna som rörde sig som en våg genom hela butiken), kunde jag så äntligen mota honom mot barnavdelningen. Med tanke på att han kan hålla koncentrationen i ca 2 sekunder visste jag att jag måste vara snabb som tusan om jag skulle lyckas testa en mössa. Det gick fint att prova några mössor. Sedan spårade det ur. Fråga aldrig en 2,5-åring vilken mössa han föredrar, han vet nämligen inte själv men kommer ändå ha en mycket bestämd åsikt. Efter en del velande och missnöjda utrop från lillen bestämde jag mig för en mössa och gick vidare (vilket resulterade i en sur liten kille som på nytt körde ett race genom affären). Samtidigt som jag försökte hålla koll på honom snappade jag fort åt mig ett par regnvantar och ett par fingervantar. Därefter fick jag springa efter den otroligt snabba grabben fram och tillbaka genom just den avdelningen som man som ensam kille alltid undviker. Just precis, damernas underklädesavdelning.

Efter detta tog jag honom helt enkelt under armen, gick fram till kassan och betalade och gick ut från affären så snabbt det någonsin gick.

Behöver jag nämna att inga fler inköp kommer att göras förrän bebisen är ute och min sambo kan ta över denna syssla igen?

Leksaker för stora och små

Idag kom ett efterlängtat paket från Jollyroom. Man kan säga som så att jag inte fort nog kunde ta mig hem. Förutom diverse filtar, och annat förhållandevis ointressant som min sambo klickat hem, innehöll paketet även en LÅDBIL! Hade bestämt mig för en gul bärgningsbil i plåt. Visst blev grabben glad när jag kom hem med ett stort paket, men om vi tävlar i vem som hade störst leende tror jag att jag vinner med hästlängder!

Snabbt var jag och lillen framme med sax för att öppna. Medan han lekte med frigoliten och försökte sitta i bilen innan den ens fått hjul på sig, var jag i full gång med att skruva ihop lådbilen. Nu står den här, blänkande och fin, i lägenheten. Det regnar och är mörkt ute. Var lite osäker på om lillen skulle kunna trampa än (då den är för 3-5-åringar), men det gick. Med lite övning kommer han susa fram snart. Förhoppningsvis utomhus och inte inne i lägenheten. Tror inte min sambo blir överförtjust om hemmet snart är täckt av diverse skador och märken efter en livlig racerförare som tycker det är apkul att köra in i saker. Kanske borde jag vaddera lägenheten.

Härligt med leksaker som passar både stora och små! (Ja, jag kommer försöka köra den när han gått och lagt sig. Oavsett om min bak får plats i lådbilen eller inte!)

Vad sägs om en fika?

Vem har någonsin tackat nej till ett sådant erbjudande? Jag älskar socker och då främst i form av choklad, min sambo älskar att baka och vår son är inte långt från att titulera sig fikaentusiast han med. Ni hör ju att vi är ett bra team. Nu låter det kanske som att vi fikar var och varannan timme, vilket givetvis inte är fallet. Men när tillfälle ges är vi först i kön om man säger så. Sen vi flyttade tillbaka till vår hemort har fikan fått en mer central roll i vårt vardagsliv än tidigare. Vill inte skylla på släkt och vänner eller så, men detta är ett faktum.

Min gravida sambo har ju något att skylla sin stigande viktkurva på, men när min går åt samma håll känns det inte riktigt lika bra. Har alltid känt mig hyfsat vältränad. Min metod har varit att hålla igång genom vardagsarbete som mekande och diverse andra hem- och trädgårdssysslor. Detta har blivit svårare i och med ökad arbetstid och att vi bor i lägenhet. Är ganska lång och har en slank kropp, vilket jag tror medfört till att en liten övervikt kunnat smyga sig på obemärkt undan för undan (kaka för kaka). När jag nu står framför spegeln ser kroppen i stort sett ut som innan, förutom en putande mage som jag inte riktigt lyckas hålla in längre. Dags att röra på sig! Tur att det är vår, vilket gör att man har lite mer energi och är motiverad att göra mer än att åka bil mellan lägenheten och jobbet.

Men först ska bebisen komma ut, så än har jag några dagar på mig att dricka kaffe och äta godsaker.

Ännu en helg borta med vinden

Svårt att förstå hur fort en helg går. Helgen har minst sagt varit intensiv med mycket besök. Hemmet har varit fullt hela dagen med släkt och vänner om vartannat. Undrar om besöken aldrig tröttnar på en 2,5-åring som alltid ska ha deras uppmärksamhet? Orden "kom allihopa" hördes varannan minut. Och får han inte gehör från en går han genast vidare till nästa. Får hoppas att V även om några år är lika oblyg och framåt, så att han även då kan ta för sig!

Mellan alla besök har det varit en del cykelträning. Det är lätt att ge upp och välja trehjulingen framför den med stödhjul utrustade cykeln. Igårkväll tog V och jag dock en längre sväng - han på cykel och jag till fots. Efter den timmen verkar han ha fått kläm på cykeltekniken, och idag har inte ens nämnt trehjulingen! Stolt farsa.

Resultatet av all uppmärksamhet som V fått har inneburit i stort sett noll fajter om iPaden. Däremot blev han putt varje gång besöken skulle gå. Som tur är vägs den jobbiga stunden upp varje gång han ser  någon komma och lyckas övertala besöket att åtminstone läsa en bok med honom, lägga ett stort pussel eller leka kurragömma ett par gånger. 
 
Nu är det även för oss vuxna dags att vila huvudena på kudden. Imorgon börjar en ny vecka med nya utmaningar!

Bloggen är född

Jag börjar med en kort presentation av mig, personen som i huvudsak kommer att skriva på denna blogg. I bilvärlden hade jag nästan varit veteran och därmed skattebefriad, alltså en 80-talist. Har ett jobb inom ekonomi som jag trivs fantastisk bra med, dock med en arbetstid som ibland överstiger vad som kan anses vara optimalt för en pappa som vill spendera tid med sin familj. Blev pappa för snart 3 år sedan och var då 6 år yngre än genomsnittspappan för första barnet. Väldigt snart är det återigen dags för oss att besöka BB, så jag tror inte det är värt att nämna några fritidsintressen mer än barnen.

Här kommer jag dryfta allt från glädjestunder till frustrationsmoment och allt annat som hör småbarnsåren till. Timlånga fajter om russin, humörsvängningar varannan sekund och hur man avgiftar en två-åring från ett iPad-beroende som startades efter en några minuter lång användning. Jag är pappa, det är mitt jobb att hjälpa mina barn att vara lyckliga.